Hans Pohl har varit i Singapore och provat de självkörande bilarna där som vi skrivit om tidigare. Här kommer hans intryck.
Skrivet av Hans Pohl
Jag besökte en test och demo av självkörande fordon. Det är SMART, ett forskningsinstitut som drivs i samarbete mellan MIT, National University of Singapore (NUS) och Nanyang Technological University (NTU) som genomför projektet. Projektet är femårigt och handlar om olika aspekter relaterade till självkörande fordon. Nu har man kommit till det fjärde året och just denna vecka genomfördes en aktivitet där allmänheten skulle få möjlighet att provåka fordonen.
Mina kontakter blev ett par postdocs som arbetar med projektet. De visade mig tekniken som används och lät mig åka cirka 10 minuter i ett av fordonen. Åkturen var odramatisk. Det gick långsamt och den kinesiska och japanska parken i Singapore var allt annat än full av folk, förmodligen för att det var tisdag och mitt på dagen (dvs. mycket varmt). Men trots det slog det mig att jag väldigt snabbt kopplade ifrån själva åkturen och fokuserade på samtalet med forskaren. Det var bara när något hände som jag mer direkt tänkte på den automatiska körningen, exempelvis ett möte med en kvinna med barnvagn, då fordonet snällt saktade ner till mycket låg fart (men det väjde inte undan så hon hade inte mycket utrymme mellan bilen och kanten på vägen att gå på). En annan gång saktade fordonet till synes omotiverat ner litet grand och det förklarade min guide med att det skulle sakta ner i kurvor (vilket kanske var litet överdrivet med tanke på att maxfarten var 10 km/h).
Försöket börjar lida mot sitt slut och totalt har cirka 250 personer kommit i kontakt med projektet, varav cirka 120 provåkt. Det har gått bra. Dock menade forskaren att det är första gången som de har varit tvungna att tänka på tillförlitligheten, annars har de alltid kunnat acceptera om något plötsligt inte fungerade längre. Tekniken är i stor utsträckning inte gjord för biltillämpningar och därför känslig för den hårda miljön den utsätts för.
Utöver att visa upp fordonen och (på ett allmänt plan som det verkade, de hade inga enkäter vad jag såg) få allmänhetens reaktioner höll de just när jag kom förbi på att prova hur bilarna klarade att undvika krock med varandra. Denna funktionalitet är inprogrammerad i de båda bilarna och vanligen betyder det att om de inser att de är på kollisionskurs så saktar den ena in i god tid så att det aldrig blir någon konflikt. Huvudfrågan rent tekniskt var annars att prova interaktionen med gående.
Fordonen är två Yamaha golfbilar som forskarna har byggt om till att kunna köras automatiskt. Utöver servo för att sköta gas, broms och styrning har projektet även monterat sensorer. Fyra tvådimensionella lidarenheter av tre olika slag finns på fordonet, en högt upp med 270 graders täckning, en i fronten och två på vardera flank. Dessutom en kamera riktad framåt. Viktigt för forskarna var att sensorerna skulle klara av att särskilja människor, dvs. potentiellt rörliga objekt, från döda objekt. De djur som finns i parken, bl.a. meterlånga ödlor, lever dock farligt då de troligen är för låga för att upptäckas av den frontmonterade enheten. Fordonen hade en karta över parken inprogrammerad och denna jämfördes med sensorernas uppgifter. Ursprungstanken verkade ha varit att erbjuda on-demand körningar mellan ett antal olika platser i parken men det hade man gått ifrån eftersom avstånden är ganska stora och det skulle ta för lång tid. I stället var en 10-minuters rutt i en åtta runt en del av parken förvald.
Säkerheten upplevdes som hög. En forskare medföljde alltid i bilen och denne hade en fjärrkontroll för att pausa eller nödstoppa fordonet. Dessutom fanns vanligen också en forskare på en elcykel i närheten och även denne hade en sådan fjärrkontroll. Gas- och bromspedaler var överordnade automatiken och kunde användas vid behov. Dock ville man inte ha en ratt eftersom det då fanns en risk att barn tog tag i den och körde av vägen.
Projektledaren är från MIT och det finns alltid minst en person från MIT på plats i Singapore. Teamet omfattar en handfull forskare (postdocs och liknande) och ungefär lika många doktorander. De har sin hemvist på en nybyggd del av NUS (University Town). Utöver golfbilarna har man även en Mitsubishi batteribil. Det finns ingen bilindustrimedverkan i projektet.
Eldrift är fördelaktigt. Det är enklare att kontrollera hastigheten och det är mycket bra att kunna köra med fordonen i laboratoriet. Framtiden är oviss av två skäl. Dels verkar åtminstone den person som jag intervjuade ordentlig svävande på hur de ville gå vidare. Dels återstår bara finansiering för ytterligare drygt ett år varför förnyad femårig finansiering måste ansökas om.
Mitt besök avslutades med att jag erbjöds köra tillbaka till parkens utgång. Jag sa att jag har kört golfbil tidigare. De sa då att jag förmodligen inte hade kört med en spelkontroll förut. Det fick jag medge och sedan satt jag med en playstation(?) kontroll i handen och körde bilen. I låga farter gick det bra men i högre farter var den för känslig (eller jag för okänslig), minsta korrigering av riktningen gav en ordentlig krängning.