Få ämnen diskuteras lika ofta som säkerheten med automatiserade fordon, och så har det också varit under sommaren. En återkommande fråga är ”Hur vet man att ett automatiserat fordon är tillräckligt säkert, och vad exakt är tillräckligt säkert?” Ironin i det hela är att automationen ju väntas förbättra säkerheten.
Baserat på det som framförts i media är min slutsats att hela branschen börjat tänka om och omvärdera sina säkerhetsstrategier. Detta eftersom man insett att säkerställa säkerheten är mycket mer komplext (och kostsamt) än vad man trott från början. Det visar inte minst alla olyckor som inträffat med automatiserade fordon.
Många menar att det är mer transparens och samarbete som krävs, och att man inte har råd att tävla om säkerhet. För detta har man i Storbritannien skapat ett standardiseringsprogram som bland annat ska skapa riktlinjer för bedömning av säkerhetsnivåer. Enligt EE Times som samtalat med flera säkerhetsexperter och analytiker behöver fordonstillverkare och leverantörer göra följande för att övertyga allmänheten om att automatiserade fordon är säkra:
- Ta fram mätvärden för testning
- Anamma en “safety by design”-process
- Dela data som samlats in under tester
- Bygga en återkopplingsloop
- Ta fram mer sofistikerade simuleringar på systemnivå
Detta ligger ganska mycket i linje med diskussionerna på årets upplaga av Automated Vehicle Symposium (AVS) 2019 som hölls i mitten av juli i Orlando (ja, det var varmt och fuktigt!).
Flera presentationer där tydde på en förändring i tänkandet om att mäta och säkerställa säkerhet. Det verkar som att man börjat flytta fokus från antal körda kilometer, hur ofta systemet frånkopplas samt antal olyckor, mot en mer nyanserad uppskattning av risk. Detta är positivt tycker jag och tyder på en viss mognad hos de olika aktörerna när det gäller säkerhetstänkandet. Däremot finns det fortfarande många oklarheter och vissa fall rena motsägelser:
- Vi strävar efter att uppnå en säkerhetsnivå som är ”better than human but not perfection” och ”it means being free of unreasonable risk” konstaterade Chris Urmson från Aurora (tidigare Waymo/Google). På Aurora har man tagit fram en säkerhetsstrategi som omfattar en riskbaserad analys där målet är att uppnå en nivå som är ”better than human but not perfection”.
- I tyska projektet Pegasus har man tagit fram ett scenariobaserat ramverk som är tänkt att användas för att verifiera att en viss säkerhetsnivå uppnåtts. Där menar man dock att en ”reference needs to be established”, dvs. man vet inte vilken säkerhetsnivå som man strävar efter exakt. För att komma närmare detta föreslår de användning av drönare för att samla mer information om trafiken.
- Volvo Cars strategi är, enligt säkerhetsexperten Trent Victor, att åstadkomma en säkerhetsnivå som matchar mänskliga förare när de presterar som bäst. Alltså referensen är ”attentive, skilled, experienced driver performance”.
- På Uber menar man det finns inte ett enskilt sätt att bevisa säkerheten, men ett företag kan skapa argument som visar att “the risk of harm from the system has been reduced to an acceptable level”. Vad som är en acceptabel risknivå framgår dock inte.
Personligen tycker jag att diskussionen missat att lyfta fram två viktiga aspekter: hur typgodkännadeprocessen behöver anpassas samt rollen av tredjepartsaktörer för säkerhetsbedömningen.
Materialet från vissa presentationer från AVS hittar ni här.